Dagens Nyheter – 30 december 1869, sida 2

Tvetydigt prefudikat. I Jönköpings Tidning läses under denna rubrik: Från civildepartementet har nyligen emanerat ett prejudikat, som är egnadt att tilllraga sig icke ringa uppmärksamhet. Species facti är följande: I höstas hölls i Wernamo köping auktion på en utskänkningsrättighet. Anbud gjordes dels af kopparslagaren F. A. Asproth för afgift efter 1,000 kannors försäljning och dels af källarmästaren A. Andersson för afgift efter försäljning af 760 kannor, allt pr år. Köpingens styrelse beslöt, i betraktande deraf att Asproth hade annat yrke, hvars utöfning kunde hindra honom från att egna vederbörlig tillsyn åt utskänkningen, och dessutom icke gifvit prof på huruvida han öfverhufvud var tjenlig att förestå utskänkning, att antaga Anderssons anbud, helst han i många år med ordning: och till samhällets belåtenhet skött värdshusrörelse. Häröfver klagade Asproth hos kon. befhde i länet, hvilken på grund af 3 15 i kungl. förordningen den 26 oktober 1866 rörande vilkoren för bränvinsutskänkning stadfäste köpingens styrelses beslut. Men Asproth fullföljde besvären hos k, m:t, som upphäft sin befhd:s utslag och förklarat Asproths anbud gällande. Det märkliga i detta beslut torde framgå för hvar och en efter genomläsning af 2 15 i ofvan omtalade kongl. förordning af 26 oktober 1866. Det heter nemligen der, att kommunalnämnden eger pröfva de vid auktionen. gjorda anbuden och dem, med afseende ej mindre å de bjudandes behörighet och tjenlighet, än äfven å den. erbjudna afgiftens belopp, antaga celler förkasta. Denna ; paragraf innebär otvetydigt ett medgifvande åt kommunalstyrelserna att, när de finna sådant lämpligt, föredraga ett lägre anbud framför ett högre. Ingen är också mera kompetent att pröfva anbuden än kommunalstyrelserna, som ega den derför nödiga personalkännedomen och så mycket mindre kunna antagas vara benägna att af enskilda, mot det allmänna bästa stridande, motiver gifna företrädet åt ett lägre anbud. som det ligger i deras eget intresse att bereda kommunen så stor inkomst som möjligt. Hitintills har också, såvidt vi veta, komnrunalstyrelsernas pröfningsrätt respekterats af både högre: och lägre myndigheter, och det måste derför väcka rättvis förvåning, att undantag mot författningens både anda och ordalydelse vid detta fall egt rum. Om detta skulle blifva prejudikat vid sednare afgöranden i liknande fall, så hafva kommunerna gått miste om en rättighet, som lagen tillerkänner dem. Huru skall det på detta vis gå med den kommunala sjelfstyrelse, till -hvilken vi sträfva, om öfver densamma städse skall hänga det kungl. godtyckets Damoclessvärd?