Dagens Nyheter – 30 december 1869, sida 2

-——ÖOJIKb — Ha! utropade han plötsligt stannande. Hvad ir detta för buller? Det är som en hel åska, men icke öfver mitt hufvud, det är under mina fötter den mullrar . . . och denna silfverhvita båge som glittrar i månskenet? , . . ha. ha, ha, det är ju vattenfallet — Stalpet — det välkända Stalpet! — Så man kan rysa för ingenting! Men hvad skulle jag här att göra? Hvilken makt har dragit mig hit? — Samvetet! Samvetet! ropade en röst ur Rudolfs eget bröst. — Bah, samvetet är en dikt, hvarmed man ckrämmer enfalden och fåkunnigheten. Hvad har jag väl gjort? Hvem anklagar mig? Hvem kan bevisa att det var jag, som stod derborta vid trädet den der natten — vid trädet — hvilket träd var det ens? Hu! Det var detta — detta — det samma mot hvilket jag nu lutar mig — ja, detta, detta! Den hvita hästen skymtade derborta mellan träden, i svängen syntes han tydligt; jag ville springa fram, jag hade haft tid att fatta honom i betslet, att ropa... att varna . . . Jag ville ingen menniskas död; hade väl jag underminerat bron? Nej, jag hade tvärtom sändt efter folk att laga den. Hvad kunde jag mera göra? Hvad vill man mig? Visste jag ens hyem det var som åkte i — — — Du visste icke, men du anade, ropade åter det omutliga samvetet. — Du kände igen hästen, du kände till din brors vana att ensam färdas fram på detta sätt, Hvarför lade du armarne i kors och lät händelsen hafva sin gång, då du kunde och borde hafva ingripit deri? Hade du icke nog förorättat din bror? Hade du icke förgiftat hang lifs glädje? Hade du