Dagens Nyheter – 30 december 1869, sida 1

rr icke redan röfyvat från honom det käraste, an egde i verlden? Hade du icke öfverlemnat Honom åt aderton års qval, utan att taga ett steg för att mildra eller försona hvad du brutit? Behöfde du också taga hans lif och röfva hans egendom från din egen son? — 0, afgrundsqval! Jag visste ju ej att det var min son . ., — Du anklagar dig sjelf i detta erkännande. Blygs, en far som icke tager vara på sitt barn! — HEländiga lättsinne, hvart har du fört mig? — Till brott, till blygsel inför din egen son, till skam och vanära. Se dit — der borta visar dig minnet en mörk kropp, som svätvar öfver vattenbågen . ... ännu, ännu är det tid! Figuren håller sig krampaktigt vid ledstången . .. Skynda, fatta i hans fladdrande kappa, hans domnande hand! Du har fotfäste på den oskadade delen af bryggan, du kan rädda ett menskolif — din bror lif! Hvad binder dina armar? Hvad fjättrar dina steg? Hvilken demon beherrskar dig? — Girighetens . . . vDu,har erkänt det! Se dit nod i de glittrande, hvirflande vågorna! Ser du, en liten Undine stiger upp derur. Se, hur hon dansar på sjelfva skummet af vågen. Se, hur hennes lockar fladdra för vinden, hur hennes kläder skina klarare än det klaraste, hvitare än det hvitaste. Hur skön hon är, hur tjusande! Nu sträcker hon sina runda armar öfver sitt hufvud, nu knäpper hon ihop händerna till bön och höjer sin bliek mot himlen. Vattnets skum är henneg bönpall, hon böjer sina knän deremot . . . Innerlig andakt strålar ur hennes ögon, hon höjer sig på bönens vingar och hennes eteriska varelse tycks