Dagens Nyheter – 30 december 1869, sida 1

dömer, och till detta ställer jag hämden och vill försöka att beherrska mitt begär att ingripa i dess rådslut. — — Ett vill jag dock säga er, nemligen att aldrig sörjde jag det guld, som töll på er lott. Det var en beskyddare jag sörjde oeb skall sörja hela lifvet igenom — en ädel man, som gjorde sig till den faderlöses far, och för hvarje gång min tanke välsignar honom, får den nya skäl att förbanna den okände, som värnlös och namnlös kastade ut sin son i verlden. —— Mina tidigaste minnen framställa bilden af en qvinna, som, vare sig brottslig eller ej, sörjde bort sitt lif . .. som helsade hvarje morgongol med suckar och aldrig kände modersglädjen, ty hon måste nära sitt barn med tårar — med blygselns, med vanärans tårar — — och han som borde omhuldat henne — Hvar fanns han? Hvad gjorde han? Han lemhade henne åt ensamhet och nöd, och sin son till kastboll för ödets lek — — — O, moder! Må hvarje tår, du under långa år fällt förvandlas ttll glödande kol på hans hufvud! Må tanken på din förtidiga död blifva det hämdens spöke, som förföljer honom, och må du förlåta, att din son ej kan hämnas dig på annat sätt, än genom att förban— — — — Håll! ropade Rudolf alldeles utom sig, — Mn son! Min son, vår barmhertig! — Förbanna icke din redan nog olyckliga fader! . . . Ödet eller Guds rättvisa har redan tillräckligt straffat mina brott, då jag i dig — i min brors skyddsling, i min dotters älskare upptäcker min son ,.. — Barmhertige Gud! Skulle det vara möjligt? Nej — nej säg, för himlens skull, att ni irrar er! , . , Jag uthärdar icke — Amelie! Amelie!