Dagens Nyheter – 30 december 1869, sida 1

JORI detta leende kommo Maria att rysa ända in i märgen, och hon vände sig med oemotståndlig afsky ifrån honom — en afsky, den hon i nästa ögonblick ångrade och då slösade på honom sitt hjertas hela välvilja. Straxt efter begrafningrn lemnade Leiler Aspviken och dess invånare för alltid — Det fanns ej mera något band dem emellan. Ryktet förmälde, att Leiler snart nog tröstade sig och att Rosalie så väl spelat sina kort, att hon blef fru Leiler den andra och skötte både honom och hans kapitaler med outtröttlig omsorg och var Sim man långt mera till behag, än den sköna Amelie någonsin förmått. Då Bernard såg att alla bemödanden att förströ Wilner voro fåfänga och att tiden verkade lika litet som omsorger, så började han att med diplomatisk skicklighet ingifva Wilner den tanken att byta om vistelseort, att säga ett långt, om också ej evigt farväl till trakter och personer, som i hvarje minut återkallade minnet af det förflutna. Bernard förmådde honom att söka-en-stadslikaretjenst i en af Sveriges nordligaste provinser och han erhöll den. Tionde kapitlet. Då räkningen med -gamla vänner och gamla förhållanden var uppgjord, vände Wilner sina tankar till Aspviken. — Jag vill ännu en gång återse hennes mor, jag vill säga farväl till hennes hem, sade han WILHELM WILNER 46.