Dagens Nyheter – 29 december 1869, sida 3

AA, EN REeR VNVN HB oo PH fast,, Hatre matt. KÖPENHAMN, den 23 december. Diskonto, Kurs vå sterling ock banko oförändradt. Kurs svenska sedler 47!s—49!s. Kurs på norska sedlar oförändrad. Hvetemarknaden fast. NEWYORK, den 27 december. Agio å guld 20132. Kurs på London 109. Bomull 25!1s. PATA SETT Hvarjehanda nyheter. En vintertur genom Jemtland, I Trondhjems Adresse Kontors efterrettninger finnes intagen en berättelse om en vintertur från Trondhjem öfver Rörås genom Herjeådalen öfver Klöfgjö fjäll till Östersund och Levanger. Vi göra oss ett nöje — yttrar Sundsvallsposten, hvarur denna uppsats är hemtad — af att återgifva vissa delar af denna berättelse, då den resande varit norrman och hvars reflexioner, ehuru i allmänhet välvilliga för svenskarne, dock skämta litet med våra svagheter. Det förekom honom, yttrar förf., att han aldrig på ett så litet område har träffat så många betitlede personer som i Östersund, såväl civila som militära, men till en del kommer väl detta deraf, att den är en provinshufvudstad, tror han. Att det svenska embetsståndet dock må vara starkare än Norges, slutade han deraf, att sjelfva Östersund hade sin egen borgmästare. Likasom han erkänner att det svenska språket i allmänhet har mera klang än det norska, så gäller detta icke minst titulationen. Den norska benämningen Foged och Lensmand ljuder högst tarfligt vid sidan af den svenska kronofogde och kronolänsman. Norges Samtman låter icke mindre obetydligt vid sidan af en landshöfding, och en rådstuvaktare högst bedröfligt vid sidan af en kancellivaktmästare — en vanlig räkenskapsförare vid någon större verkstad hette aldrig mindre än inspektor. Men en främling blifver icke heller något styfbarn iSverige; kommer man från Norge och ingen titel sjelf angifver, blir man vanligen benämnd grosshandlare. Så länge man icke kinner titeln, har samtalet på svensk sida ett visst tvång; och berättelsen om den resande på ångbåt, som kände sig högst besvärad deraf, att han icke sin medresandes titel, men fann sig grad lycklig, då han fann på hr ångbåtspassagerar, synes för vår norrman icke osannolik. Vidare framhåller han svenskarnes benägenhet att under samtalet begagna eder och svordomar i alla möjliga variationer. Att denna fula vana hos nationen skall finnas opassande och hos en bildad utlänning gifva anledning till betraktelser, icke smickrande för svenskarne, finna vi högst naturligt, om än sårande för nationalkiänslan, En egendomlighet i det husliga lifvet hos svenskarne fann norrmannen uti bruket af smörgåsen med tillhörande bränvin före måltid med varm mat. Från norsk synpunkt vore detta bruk öfverflödigt; men för en turist kan det gå an för någon tid; dock fann han det svenska bränvinets usla beskaffenhet i sig sjelf utgöra ett medel för att afhålla en norrman från att begagna sig af detta allmänna bruk. En enkel råttfälla. En gartner Nielsen har i dansk Havetidende beskrifvit och afbildat en af honom konstruerad råttfälla, hvilken synes vara mycket praktisk och litt att åstadkomma. I ett 2 tums tegelrör (drainrör) anbringas en träpropp, genom hvilken ett så stort hål borrats, att möss beqvämt kunna gå derigenom, och invändigt inslås i träet omkring hålet långa stift af jerntråd, så att en ingång bildas, liknande den på en ryssja. Andra ändan af röret tillslutes med en träpropp. För att inlocka mössen i denna fälla lägges deri lockmat af fläsk, melonkärnor o. d. Cigarren som äktenskapsmälIare. Hos mormonerna herrska många besynnerliga seder, af hvilka vi här vilja redogöra för en. När en qvinna vill tilldraga sig en mans uppr samhet och visa honom att hon icke är ovillig att bli hans hustru, bjuder hon honom icke endast på en cigarr utan hon ger honom äfven en svafvelsticka att tända den med. När hon upprepar detta några gånger, vet mannen att han endast behöfver s ett ord för att få ja. — Man behöfver dock ej fara öfver Atlantiska hafvet för att finna cigarren som böneman, ty i den holländska staden Zeyst lärer råda samma sed bland der bosatta herrnhutare. Har en ung man i Zeyst förälskat sig i en flicka och vill anhålla om hennes hand, ringer han på klockan till det hus, der hon bor, och anhåller om eld till sin cigarr. Detta första steg från hans sida är blott en underrättelse för familjen om hans afsigt, men först när han i samma ärende infinner sig andra gången, kan familjen lita på att han menar allvarsamt och i sådant afseende bereda sig på det svar, som skall gifvas, när han tredje gången kommer för att få cigarren tänd. Blir han då utan eld och slås dörren igen midtför hans näsa, är detta detsamma som en korg. Får han deremot eld, tänder han glad cigarren, träder in och anhåller nu i tydliga ord om sin tillbeddas hand. Sedan föräldrarna lemnat sitt samtycke, bjuder hans tillkommande brud honom på en ny cigarr, när han utrökt den första — och det lär icke kunna anföras ett enda exempel på att någon förbindelse, som sålunda ingåtts med cigarren till med