nom i mörker och djuriskhet irrande motståndarne; det är den filosofiska mantelns ståtliga veck som skola förläna obetydligheten derunder den för tillfället fordrade värdigheten. Hvilken oomkullrunkelig visshet i öfvertygelsen! Hvilket sjelfbeundrande öfvermod! Hvilken frånvaro af hofsamhet, af aktning för andras åsigt, af allt som utmärker den tänkande, den pröfvande, den vetlige menniskan! De äro visst icke nya, dessa åsigter, börjar han. Kan då recensenten nämna en enda verldsåskådning, som i sin stora helhet, i sina slutliga resultater ej är gammal? Kan recensenten nämna en enda af religionens eller filosofiens frågor, der ej af evighet de begge alternativerna stått vid hvarandras sida? Guds existens, själens odödlighet — hafva icke, måste icke dessa satser från det ögonblicket de funnit en försvarare äfven hafva funnit en bekämpare? Någon ny, af menniskoslägtet hittills aldrig anad sanning skall läsaren således lika litet finna i det Bichnerska arbetet som han skall finna en sådan i något från den idealistiska skolan utgånget. Hvad detta arbete deremot har nytt, det är försöket att på grunden af naturvetenskapernas resultater uppföra en filosofisk byggnad, der hvarje sten, hvarje krampa är ett af erfarenheten gifvet faktum — det djerfva försöket att rifva ned muren mellan organiskt och oorganiskt varande, mellan ande och materia, och bringa allt i ett af handegripliga naturlagar betingadt sammanhang. Ar detta verkligen något gammalt? Och kan ett sådant försök, det må upprepas aldrig så ofta, någonsin blifva gammalt? Bär ej just empirismen i sitt sköt vilkoret för en evig ungdom, då den som enda kunskapskälla erkänner erfarenheten, den ständigt växande, den oupphörligt sig sjelf beriktigande? Det är denna blindhet för skilnaden mellan den empiriska och den spekulativa metoden som kommer recensenten att vid Biichners berörande af andens och materiens förhållande till hvarandra finna honom hafva gjort sig skyldig till ett saltus in demonstrando, hvaraf för öfrigt hela arbetet lärer vara späckadt. Ser då ej recensenten hvarför detta språng i bevisningen icke är något sådant? Skälet är helt enkelt det, att denna bevisning eller rättare förklaring — den har materialismen aldrig velat göra. Zitft hvad vi kalla själ är en produkt af flera materiela delars samverkan, detta tror den sig hafva bevisat: huru den kan vara det, är en fråga som den ännu lemnar öppen och med svag förhoppning om slutlig lösning hänskjuter till en med rikare hjelpmedel utrustad efterverld. Hvilket system, skall recensenten utropa, som ej förklarar förhållandet mellan ande och materia! Materialismen vill icke göra något system, kan ej göra något sådant i den mening de spekulativa filosoferna göra det. Hvarför? Emedan, enligt materialisterna, ett system som lemnar ingenting oförklaradt förutsätter en erfarenhet som lemnar ingenting obekant, men erfarenheten, som ständigt växer, kan aldrig i i ett visst gifvet moment vara fullständig. Hvad för öfrigt beträffar påståenden sådane som detta, att materialismen vederlagts komplett och oemotsägligt af Platos idealistiska spekulation, vill insändaren inskränka sig till den anmärkningen, att samma filosofer som påstå materialismen för längesedan vara vederlagd fortfarande skrifva volymer för att vederlägga den, och att trots de tusende dödsdomar, som afkunnats öfver denna skola, den alltid visat sig lika lifskraftig och aldrig blifvit sina motständare svaret skyldig. Såväl detta utlåtande derför, som recensentens öfriga med samma tendens, alla utmärkta af en för filosofer egendomlig högdragenhet och orakelton kan ej ega annan betydelse än den att utgöra en recensentens filosofiska trosbekännelse, som för bestämmandet af det Bichnerska arbetets värde är af ingen vigt. Hvad bevisar således denna blandning af obevisade påståenden och citater från likatänkande och följaktligen skarpsinniga män? Den bevisar, hvad allmänheten visste förut, att Bächner är materialist, och hvad den troligen ei bekymrar sig om att veta — att recensenten är ett stycke idealist. Den bevisar att när en inbilsk kritiker träffar i sin väg ett arbete, hvars författare ej hår den lyckan ega hans egna Ååsigter, anser han sig, ehuru ur stånd att kunna underkasta denna motsatta åsigten en verklig granskning, likväl böra uppmana allmänheten att helt och hållet ignorera det. Den bevisar, att då den inbilske kritikern dertilll är djupt okunnig, han har nog dålig tanke om allmänheten för att tro att den ej skall förakta honom. Den bevisar slutligen att det i nittonde år