det andra! — O, min älskade, mitt lifs glädje! Du, oskyldiga engel! Hvi afklippte Parcerna din lifstråd just i det ögonblick, den fullt vaknat till lifvet och anade lyckan? Är då allt en blind slump, eller är allt Jogiska följder af något föregående? ... Jag tror så och har alltid trott, att menniskorna i stort och smått sjelfva bereda sina öden, men olyckhändelser kunna icke beräknas, icke förekommas — de äro således barn af slumpen? Dock, hur underliga infinna de sig ej stundom, just i ögonblick som gifva dem sken af att vara foster af den omutliga rättvisa, som genomgår verldsalltet! . . . Det rykte, som alltjemt äflades att göra fadren brottslig, (sannt eller ej) mördade sonen . . . Och nu träffade olyckan dottren genom en mången gång betydelselös oförsigtighet . .. Min Gud! Underliga äro dina vägar . .. Den instinktlika ovilja, jag från första stunden erfor för denne Rudolf, tränger sig nu mäktigare än någonsin på mig, och oqväfbara röster ropa till mig, att han ensam är upphofvet till alla de olyckor, som störtat öfver mig och dem jag haft kära . . . O, min Amelie! Min ljufva engel! Underliga spöken stiga tpp ur din graf, tankar, som aldrig rymdes i min hjerna så länge du lefde, sålänge ditt egande var målet för mitt lif... Nu, nu ser jag allt uti en annan dager, och jag fasar för mig sjelf . . . Känslor af hat, tankar