Genmåäle till den i Nya Dagligt Allehanda den 1 dec. införda recension öfver Hraft cch finteria, populära framställmingar af Dr Ludv. Bäckhner. (Forts. och slut fr. föreg. n:r.) Vi återgå till recensentens okunnighet för hvilken hädanefter råhet blir den exaktare benämningen. Eller om hvad annat vittnar väl hans bemötande af den i Kraft och Materia framställda åsigten tatt menniskoslägtet från en låg och till och med djurisk ståndpunkt arbetat sig upp tillsin nuvarande höjd ? ln åsigt, som, om man oekså behagar öfverse, att för hvarje år ett nytt bidrag lemnats till dess bestyrkande och att den sednast genom den Darwinska teorien öfver arternas ursprung förts ett väldigt steg framåt till absolut visshet, dock säkert aldrig kan väcka någon bildad menniskas förvåning. Huru skall man väl beteckna recensentens häpnad öfver denna åsigt? Är det en till det otroliga gående obekantskap med allt som under sednare tider sysselsatt naturvetenskaperna, med allt hvad komparativ anatomi, geologi och etnologi heter? Eller är det det djupaste förakt för allmänheten, och hoppas recensenten, att blotta uttrycket af hans egen förundran, förstärkt af ett citat, hvari åsigten förklaras orimlig, äfven skall komma den att synas så för allmänheten? Insändaren har förut begagnat sig af uttrycket råhet: som språket ieke eger något uttrycksfullare, ångrar han nästan att ej ha sparat det för följande tirad Det är bekant, utbrister han (Bichner) att qvinnoslägtet på området för själens verksamhet intager en i allmänhet lägre ståndpunkt än mannen. Detta lir nu bero derpå att qvinnans hjerna är i medeltal ungefärligen 2 uns lättare än mannens. Risum teneatis amici! Tnsändaren är på det lifligaste öfvertygad, att ingen vid genomläsandet af dessa rader kunnat återhålla sitt löje, men han hyser lika litet tvifvel om hvilken detta åtlöje gällt — vetenskapsmannen, som söker förklara ett af allmänna erfarenheten konstateradt förhållande med tillhjelp af ett anatomiskt faktum, eller okunnigheten, som genom blotta oblygheten i sina utbrott tror sig kunna verka förkrossande. Dock — det är ej heller på detta fält recensenten vill skörda siaa lagrar. Känna vi honom rätt, skall han äfven sjelf medgifva det. Den som med så mycken naivitet uttalat sin egen ståndpunkt, den som ej skytt offentligen förklara sig ej finna något rekommenderande i att vara en motståndare till all gammal doktrinär tankeslentrian, för honom skall det ej heller falla sig påkostande att erkänna sin fullkomliga obekantskap med en sak, hvari han åtagit sig kallet af allmänhetens undervisare. Nej, det är från filosofiens piedestal han kastar dessa förhatliga blickar på de under ho