Ve on mycket blek och underlig ut samt begärde mera ved i kakelugnen, emedan hon ännu frös, ehuru det var varmt i rummet som vanligt. Dessa voro de underrättelser som kunde hopsamlas. — Det är tydligt, sade Bernard afgörande, att hon helt enkelt, derför att hon frös, obetänksamt skjutit spjället för tidigt. Bernards röst var osäker, då han yttrade dessa ord, och han bemödade sig förgäfves att beherrska sin sinnesrörelse. Maria och Wilner tryckte ännu i sanslös smärta hvar sin af Amelies händer och kunde lika litet fatta möjligheten af olyckan, som undra öfver bura den timat eller höra hvad som talades omkring dem. Martha närmade sig fadren och sökte tilltala honom. Han hörde henne ej — han stod på afstånd och betraktade den döda med stel blick. Först så småningom lyckades Bernard och Martha, de enda som bibehöllo någon sans, locka en och en i sender att lemna rummet. Wilner var den siste. Han stod med korslagda armar och betraktade den tillbedda qvinnan, som pu låg der kall och stel, men äfven i döden skön. Han kunde ej slita sin blick från henne och skulle måhända, medvetslös om tiden, stått så till dess hans egna krafter dukat under, om ej en