Dagens Nyheter – 29 december 1869, sida 1

gången sin älskling och flätade i hennes lockar de blommor, hon i lifvet mest tyckt om, och band om hennes hals en liten medaljong med Wilners porträtt, den han för långt tillbaka hade som tecken af tacksamhet för Marias moderliga omvårdnad skänkt henue sjelf, och då varit så barnsligt stolt att hon ville bära den. Nu hvilade den kära bilden på Amelies hjerta, och endast döden kunde hindra detta att dervid klappa af sällhet. Maria grät den djupa saknadens tårar vid sin dotters bår, men de föllo stilla och lugnt, så, som endast den från sjelfförebråelse fria sorgens tårar kunna falla — hennes rena samvete var hennes tröst, ty detta hviskade: Ditt barns lycka var alltid din sträfvan. Hvad Rudolf kände vid åsynen af denna alltför tidigt skördade blomma, det tilltro vi oss ej att med några få ord kunna antyda, utan lemna det till hvars och ens föreställning och inskränka oss till att endast berätta de yttre bevisen på denna sorg. Allt sedan Amelies död hade man anmärkt en besynnerlig glans i Rudolfs ögon och ett stereotypt leende på hans läppar. Han ordnade och befallde ännu som husbonde, men utan intresse för att hans befallningar blefvo åtlydda eller ej. Blicken bibehöll samma stela uttryck och leendet låg fruset -på hans läppar. Denna. blick och