Dagens Nyheter – 29 december 1869, sida 1

att hon dog lycklig — lycklig i hoppet och utan aning om, hur olyckan hotade mig och förkrossande skulle falla öfver mitt hufvud . .. Bernard hade åter inkommit i dödsrummet och var ett osedt vittne till denna scen. — Månne ej samma tanke lifvat dem båda? mumlade han för sig sjelf. Månne hon var mindre olycklig, då hon skref om lycka, än ban är nu, då han gläder sig åt att hon ej anade vidden af den sorg, som skulle drabba honom? Kärleken är sublim, den kan gå i döden för den älskade med ett leende på läpparne. Arma Amelie! Dömen henne strängt I, som intet hjerta hafven, men I, som hafven ett, bedjen Gud att han förlåter henne! Nionde kapitlet. Ha, hvi stam och dyster blickar Du till jorden? Jorden skickar Ingen tröst för sorgens tårar, Jordens hopp dig blott bedårar! R. Hj—e. Wilner lemnade Aspviken och vågade ej vända sin blick dit tillbaka. Han ryste i de innersta hjertrötterna och kunde ej hindra den fråga, som omständigheterna oupphörligt slungade i hans väg: — Hvilket olycksöde vakar öfver detta ställe? Gustaf var det första offrat, Hon