Dagens Nyheter – 29 december 1869, sida 1

-Af detta Amelies uppförande sluter jag, att hon icke endast var sjuk, utan fast mer ledsen . . . Rudolf! något har förefallit, och det är just Amelie likt att icke vilja bedröfva mig med första utbrottet af sin sorg . .. Min arma flicka! Att hon skulle blifva så olycklig! Men Rudolf, vi äro skyldiga att göra allt för att . . . — Ja, ja, men gå nu in till Amelie — trösta henne! Lugna henne! Maria skyndade uppför en liten spiraltrappa, som ledde till rummet utanför Amelieg sängkammare, och smög med all en moders ömma försigtighet på tå till hennes dörr, fruktande att väcka sin älskling ur en kort och orolig slummer. Maria lade oroligt handen på låset och vred om nyckeln, dörren gick upp och hon gaf till ett anskri af förskräckelse, ty ett starkt kol-os slog mot henne. Hon släppte dörren och gaf sig icke tid att öppna ett fönster, utan sårade sina händer genom att slå sönder en ruta för att ögonblickligen få in frisk luft. Marias rop och bullret af de fallånde glasbitarne kallade Rudolf och husets tjenstepersonal till skådeplatsen. På soffan låg Amelie utsträckt fullt klädd, och den orörda-sängen vittnade om att hon ej ens tänkt på hvila. Maria tryckte henne konvulsiviskt i sina armar, badade hennes tinningar med kallt vatten och ropade henne WILHELM WILNER. 4ö.