Dagens Nyheter – 28 december 1869, sida 2

Ba hvars enda vän jag var under alla henne, ödes sorgliga Skiftningar. I 2 Och nä frågar jag er, om det i när: varande stund, under för handen varande förHålläfiden fanns för denna vän något val mellan att tiga ellef talä? Så läfige det gäfs Hopp om att ingens lyckå stördes är ett förtigande, har-jag tegät, men 0 — hvarthätl Har väl :. : — Ej ett ord mera! stammade Rudolf ock gick Häftigt ur fummet. Karin vände långsamt åter ut till de öfriga i salongen, ock det låg ett på en-gång sublimt och djupt melankoliskt skimmer ut Bbredt öffer de ännu sköna dragen. Hon påminde om spartanskan, som stod beredd att offra allt förfädernesländet. Karin hade offrat ett stort offer på rättskänslanis altare och kätide: sig lugn i medvetandet af en uppfylld pligt — et pligt; den Hon gerfiä gifvit år af sitt lif för -att undgå. En timma sednare lemnade hon och Martha Aspviken. Fru Maria och Amelie betraktade med oroliga BHlickar Rudolfs dystra, bleka ansigte, men Vågade ej fråg efter orsåken, väl vetande, att ville han ej meddela den, tjenade en fråga endast att reta honom.