Dagens Nyheter – 28 december 1869, sida 1

— ddd — Amelie, att Leiler är långt ifrån att ana verkliga motivet derför! . . . — Om han icke anar det, skall han af mig få veta det. — Sansa dig, Amelie, och betänk då hvad en skilsmessa är . . . Hvilken skandal, hvilket uppseende, hvilka svårigheter! — Min far! sade Amelie med en bestämdhet och ett allvar, som bragte Rudolf ur koncepterna. — Min far! Jag har för er ej dolt något enda af de skäl, som föranledt mitt handlingssätt, och ni har billigat dessa skäl och lofvat att icke motarbeta min önskan. Jag håller mig fast vid detta löfte. Hvarför då nu spilla ett ord i motsatt syftning? Edert skäl, min far, dertill må vara hvilket som helst, mitt beslut är oryggligt, och ingen makt på jorden kan förmå mig att återvända under det ok, som är under min värdighet att längre bära, och som jag bittert beklagar att jag af barnslig enfald och okunnighet om mitt eget hjerta låtit påtvinga mig; men jag är ej nu längre ett barn, jag känner. bättre lifvet, dess fordringar och rättigheter. Rudolf vandrade oroligt fram och tillbaka på golfvet: Han pinades som en orm i en myrstack och sökte under tusende slingringar undandraga sig de stickningar, som hans dotters blickar och hans eget aggande samvete nu så frikostigt gåfvo honom. . Han staplade upp ett helt babelstorn af haltlösa