Dagens Nyheter – 28 december 1869, sida 1

— 349 — Sjukdomen gaf sig slutligen, och då han tillfrisknat, fick han af fadren erfara den bedröfliga sanningen: att hans fästmö spåvlöst försvunnit. Utan att det ringaste misstänka brodren, uppmanade han då denne att biträda med efterforskningar efter den förlorade, och under loppet af nio långa år var den olyckliges lif blott ett oupphörligt ängsligt sökande. Efter denna tids förlopp kom han under en embetsresa, som tillförordnad domare, att uppehålla sig i den trakt, dit den olyckliga tagit sin tilllykt. Af en pratsam värdinna hörde han då talas om en stackars fru, som satt i knappa omständigheter med en sådan liten vacker gosse, hvilken var hela ortens gunstling; men den arma frun hade af sorg år från år blifvit klenare, och man såg tydligen att hon nalkades slutet på sina lidanden, men hvem skulle väl då taca vård om hennes stackars barn, ty hon hade sjelf sagt, att hon icke egde någon som vårdade sig om henne i hela vida verlden. Dessa underrättelser gjorde ett djupt intryck på vår häradshöfdings sinne, så benäget att känna sympati med sorgen. Han begaf sig till den olyckliga, och döm om hans bestörtning, då han i henne igenkände sin förlorade, sin ständigt älskade och sörjda fästmö. WILHELM WILNER. 4.