ORT Det är lätt nog att förstå den olyckligas fasa och att hon icke uraktlät något försök till flykt. All möjlighet dertill var dock förekommen, och — med förbigående af en mängd fasaväckande detaljer, rörande den armas försök att afhända sig lifvet, såväl som falska löften om snar befrielse af fångvaktaren — vill jag i få ord säga att den olyckliga, efter få dagar och nära vansinnig af sorg och blygsel, frivilligt uppgaf all tanka på att någonsin återvända till sin fosterfader eller återse sin städse tillbedde fästman. — Förgäfves försökte förföraren att trösta henne. Hon öfverlemnade sig åt en hejdlös förtviflan, hatade och afskydde honom mer än mågonsin. Denne, slutligen inseende omöjligheten af att trösta henne eller ingifva henne någon ömhet för sig, började tröttna vid denna eviga sorg och samtyckte gerna till att hon under ett lånadt namn drog sig tillbaka till en aflägsen landsort. — Der undangömd och okänd, gaf hon lifvet åt en Son. Låtom oss nu egna en smula uppmärksamhet åt fästmannen, som vi lemnade febersjuk och oroligt väntande det sälla ögonblick, då han skulle få återse sin trolofvade. Denna väntan blef lång, och lumpna förevändningar rörande hennes uteblifvande sparades ej af brodren, som, trots sitt dåd, hade mod att då och då möta den så djupt förorättade och intet ondt anandes blick,