Sjunde kapitlet. På Aspviken väckte Leilers i en lakonisk ton hållna bref både förvåning och harm samt bidrog i ej ringa mån att stämma Rudolf till förmån för Amelies önskningar. Detta bref, tillagdt den -öfverlägsna vårdslöshet, hvarmed Leiler vid månget föregående tillfälle behandlat sin svärfader, var icke egnadt att ställa denne sednare på mågens sida, och kunde blott saken utan alltför mycken skandaloch stort uppseende rangeras hade Rudolf ingenting deremot. Kanske äfven, honom sjelf ovetande, att er viss stickning i samvetet rörande Wilner förlamade hans kraft att alltför bestämdt sätta sig emot dennes önskningar. Rudolf yttrade sålunda några uppmuntrande ord till sin dotter, och sinnesstämningen på Aspviken var på långt när ej så nedstämd, som Leiler föreställde sig, och ovisst syntes det, om den tid till besinning, som han lemnat, skulle verka fördelaktigt för honom eller ej. Redan åtta dagar hade förflutit sedan Amelies hemkomst, då en afton Martha och Karin Bernard kommo för att göra fru Maria ett besök och gjorde stora ögon vid Amelies åsyn, WILHELM WILNER. 43.