Dagens Nyheter – 24 december 1869, sida 1

vJ00 — Det kan ni i alla skiften, sade Rosalie med mycken känsla och såg helt söt ut. Leiler tryckte hennes hand, smickrad och belåten, och frågade leende: — Hvar är i dag den skämtande och gäckande Rosalie? — Åh, derför att jag skämtar och skrattar är det väl ej sagdt, att jag är så alldeles utan hjerta som verlden tror — och tårar af verklig känsla darrade för ett ögonblick i Rosalies ögon, men hon visste att ingen karl tjusas med gråt, hvarför hon hejdade dem i rätt tid och inskränkte sin känslighet just till ett lagom, som visade att den fanns utan att likväl trötta . Leiler blef också högst betagen, och ovisst är om han icke helt ofrivilligt tänkte: En glad kokett med en smula känsla är bra mycket trefligare, än den skönaste qvinna med sublima känslor, upphöjda tänkesätt och stora pretentioner — bah, att taga lifvet lätt, är den högsta lefnadsvishet. Allt blef efter uträkning. Friherrinnan Julia tog med nöje mot Rosalie och misstänkte icke det ringaste de uppgifter, hvilka framställdes som skäl för Amelies brådstörtade resa, och Rosalie var i detta afseende den personifierade försigtigheten, väl vetande att den dag kunde komma, då Leiler skulle hålla henve räkning härför.