Dagens Nyheter – 24 december 1869, sida 1

— 0640 — på Aspviken. De påminde sig också båda dessa tider, talade derom och om allt möjligt, som icke hade någon direkt gemenskap med stunden och de svårigheter, som väntade dem. Resan fortsattes utan äfventyr och på morgonen anlände de till Aspviken. Fru Maria var den första, som tog emot dem. Hon slöt sin dotter under tårar i sin famn, kysste henne ömt på pannan och hviskade tröstande: — Vi skola göra allt för din lycka! Amelie kunde ej finna ord till svar på detta oväntade, om en gränslös ömhet vittnande mottagande. Hon tyckte att hon aldrig förr förstått det oändliga i moderskärleken. Wilner böjde ovilkorligt knä för Maria och förde i stum beundran hennes händer till sina läppar. -Kom i min famn, min käre son, sade Maria, du var det alltid i mina tankar och låtom oss hoppas att våra käraste förhoppningar nu ej vidare skola omintetgöras. Då deremot Rudolf inträdde, mötte han Amelie med en sträng blick och sade med hopdragna ögonbryn: — Skall jag nödgas tro miaa ögou? Är du verkligen här, Amelie? Jag väntade dock ej detta. — Fader! Jag är här i hemmet, svarade Amelie i vördnadsfull, men fast ton. JagWILHELM WILNER. 42.