— 0, Wilnerl; Du har då tänkt på allt, och jag som irodde .. . — Att jag tänkt på ingenting, kanske icke ens på dig, Amelie? Kunde du så misskänna mig och så illa uttyda min långa tystnad? Detta är kränkande, men kanske natur!iet af ett älskande, vekt. och allting fruktånde qvinnohjerta; och det: är. nu förlåtet, derför att du sitter vid min sida och med mig vill drömma om en lecnde framtid. Vagnen rullade framåt i okej tad fart, och friska hästar stodo färdiga vid Hlvarje ombyte. Då ungefär: halfva Vägen -vartillryggalagd, stannade vagnen frå: aför ett litet täckt landthus. — Nu kan det vara tid attistaga någon förfrisksing och värma oss litet, såde Wilher glädtigt, i det han öppnade vagnsdörren och förde Amelie in ichu-ots sal, ett af både Fus och eldbrasa. upp: st rum, der ett inbjudande thebord väntad: de resande. Amelie blef förtjust af denra angenäma öfverraskning, men då hon rf:astade sin pelskappa, förskräcktes hon örversden:eleganta. maskeradkostym, som bom glömt att hon ännu bar. Hon drog kapyan förlägen åter omkring sig och var nära) att äfven påtaga beduinen för att dölja sin hufvudbonad. Hon föreföll sig sjelf com:en verklig äfventyrerska och rodnade af blygsel.