Dagens Nyheter – 23 december 1869, sida 1

en Wilner betraktade henne med tjusta blickar; hon var så hänförande i sin förlägenhet, och den praktfulla; fantastiska kostymen förhöjde i ej ringa grad hennes skönhet. — 0, Amelie! Jag vågar ej med ord tolka den beundran, du ingifver mig, af fruktan att öka den obehagliga känsla du i denna stund erfar, men lofva mig att för framtiden bevara den kostym, du i afton bär! — Jag skulle sätta stort värde på att en gång se dig åter iklädd densamma, och för att nu göra dig mera hemmastadd och kanske mindre hänförande, så gå in i nästa rum och ikläd dig en mera lämplig resdrägt. — Åh, skulle det vara möjligt, utropade Amelie glad, möjligt att ditt förutseende äfven hitskaffat något af mina effekter? — Det förbjöd försigtigheten, men jag har för tillfället lånat Aladdins underlampa, så vi hafva ej annat att göra, än att önska för att få stundens bryderi afhjelpt. Amelie log, sände Wilner en tacksam blick och skyndade in i nästa rum. Hon fann der en varm och behaglig resklädning af tjockt, mjukt tyg, skuren på ett så ändamålsenligt sätt, att den kunde passa till snart sagdt hvilken figur som helst. Med verklig tillfredsställelse iklädde sig Amelie denna drägt och trädde ut till tkebordet med säkrare hållning och utförde en värdinnas roll nästan lika ogeneradt, som då hon. i fordna dagar serverade Wilner the