Dagens Nyheter – 22 december 1869, sida 2

ned kring kinder och hals: Lockarnas mörka färgton mildrades på ett behagligt sätt af en luftig silkestyllslöja, som i mjuka vågor böljade öfver figuren och gaf den ett mystiskt och skylätt utseende. Dragen af en oemotståndlig magnetisk kraft, närmade sig medeltidsriddaren denna tjusande dam. Han stannade helt nära henne och öppnade läpparne för att tilltala henne, men orden dogo bort. — Hvad kan man väl säga till en himlens dotter? frågade han sig sjelf. I detsamma trippade en lefnadsglad fransos fram och, mindre mottaglig än riddaren för det sublima intryck, den himmelska varelsen åstadkom, inbjöd har henne helt ogeneradt till en dans. Hon safslog det med en behagfull -gest och svarade några ord på hans eget språk, med en så ren accent, att denne alldeles hänförd utropade: — Ni är fransyska! Jag är förtjust att finna en landsmaninna . .. — Ni bedrager er, monsieur! — Omöjligt, ty ni röfvade mitt arma hjerta från mig med ett enda ord. — Det var en eröfring alltför lätt att vara af något värde. En fransmans hjerta är en såpbubbla, som skimrar i alla regnbågens färger. — Grymma! Ni skall lära att inse ert misstag.