Dagens Nyheter – 22 december 1869, sida 2

SAR barett med en endå gråhvit strutsfjäder fulländade den förtjusande kostymen, och då man härtill lägger att en rikedom af svarta lockar fölt i kokett oordning omkring nacke och ansigte, så återstod endast aft beklaga, det den afundsjuka masken dolde detta ansigte, som man, vid åsynen af figur, och rörelser icke kunde afhålla sig från attlifligt önska få skåda. Damen syntes snart ledsnå vid den föga språksamme ledsagare, händelsen för en stund gilvit henne, och hon valde under promenad-polonäseashvirfyel en riddare från medeltiden, hvars. ståtliga figur och stolta hållning frapperade henne, Riddaren öfverfor hennes figur med en granskande blick. . -Skulle, def vara hon? tänkte han, böjde sig ned och hviskade några ömma ord i heanes öra. , — Ah, det är han! tänkte damen å sin sida och besvarade tilltalet i sammå anda. — Nej, det är icke hon, mumlade riddaren i skägget, men fortsatte spela rollen af den ömme. — Ni känner då igen mig? frågade damen med en öm handtryckning. — Ja, fru friherrinna X., jag Känner igen er, men jag fruktar ni misstager er på mig och slösar er godhet på en ovärdig . . -. — Min Gud! Hvem är då ni? — Jag vill bespara er förtreten att veta