Dagens Nyheter – 21 december 1869, sida 1

är dem qvitt! Af allt hjerta unnar jag Martha att uppföstra dem efter noter. Tänk hvilka mästerstycken de skola blifva under en så vis ledning! Pappa Bernard, mamma Martha, tant Karin -— kommer då fru Maria att, liksom för mig, ständigt blifva åberopad som exempel för qvinlig fullkomlighet, så, bevare oss, hvad de måtte blifva förträffliga och — tråkiga, och få tråkigt i lifvet sedan! Stackars pysar, då var jag lyckligare än de, som redan var så pass förderfvad, att af mig ej kunde göras något dygdemMönstör, och den äran skänker jag gerna efter med thy åtföljande finkänslighet, pjunkighet, samvetsskrupler, petig grannlagenhet m. m. Man kan gäspa ibjäl sig vid blotta tanken derpå. Hur Rosalie bar sig åt, det är nu ej godt att begripa, mer säkert är att: hon lyckades dag från dag uppskjuta Amelies tilltänkta resa, och sedan vecka efter vecka. Leiler hade alltjemt affärer, som hindrade, hette det, och Amelie måtte visa otålighet eller nedslågenhet, ingenting hjelpte: Amelie skref slutligen till Wilner: sMan hindrar min resa: med tusende lumpna förevändningar, jag fruktar att någon misstanke om ändamålet med denna resa vaknat, och jag kan derför ej undanrödja dessa hinder utan att gifva den styrka och såmedelst omintetgöra all möjlighet att någonsin lyckas.