Dagens Nyheter – 21 december 1869, sida 1

— Men årstiden är icke gynnande, — Det betyder föga för blott en dagsresa. — Men, min bästa, jag skulle känna mig ytterst förbunden öm du dröjde till julen åtminstone. . — Jag önskar att resa nu, sade Amelie i lugn och fast tom och lemnade rummet. — Hör du, lilla spiritus, märker du något? sade Rosalie och knäppte Bebbo på nosen, der hän i allt lugn låg och slickade sina tassar. Hutden blef ursinnig öfver denna näsvishet och flög på Rosalie under högt skällande ocH ville sedan rusa efter sin matmoder. Halt då, bångstyriga Bebbo, du är odrätligt efterhängsen, som ständigt vill löpa efter din matmor, bara hon går utom dörrn. Du kan väl begripa att ensligheten är ljuf, ty: Stundom äfven vaken drömmer jag. Leiler syntes icke lyssna till Rosalies prat, men hah hörde det dock, och mätte golfret ett par hvarf med långa steg, derpå gick han till sin hustrus kabinettsdörr. — Bästa Amelie, tager du emot? Amelie öppnade och bad Leiler i temligen vänlig ton stiga in, väl vetande att Rosalie var i närheten med öppna öron. — Min goda Amelie! Jag hoppas du upplyser mig hvarifrån denna id6, att nw resa hem, så plötsligt kommit. — Jag längtar att träffa de mina. — Det är ju nu ej-längesedan. WILHELM WILNEB, 39.