Dagens Nyheter – 20 december 1869, sida 1

endast köld, utan rent af ovilja. Rosalie blef högeligen intresserad och tyckte detta började blifva riktigt trefligt och underhållande. Ett par dagar förföto på samma sätt. Amelie hade lyckats få sitt bref fortskaffadt, och Wilner hade tackat henne derför på så sätt, att han gjort Leilers en ceremoni-visit och i förbigående yttrat: Vi träffas i Småland. Orden kunde lika väl vara ämnade Rosalie som Amelie, ty Wilner ställde dem till båda, men ingendera missförstod deras betydelse. — Jag kommer, tänkte Amelie. — Jag har tråden till härfvan, tänkte Rosalie. Wilner återvände till sitt hem, sin tjenst, och icke skymten af någon förändring syntes till det yttre. Alt återtog sin stilla gång. Leiler tröttnade ej att vara uppmärksam mot sin hustru, Rosalic ej att vaka öfver hvarje hennes ord och handling, och Amelie ej alt iakttaga samma kalla, otillgängliga sätt mot dem båda. En dag, sedan Amelie mottagit ett bref från sin mor, sade hon tvärt: — Jag reser hem i morgon. 7 Såå, sade Leiler och såg upp från den tidning, han höll i handen. — Har då något händt på Aspviken? — Icke egentligen, men mamma önskar att jag skall komma hem.