Dagens Nyheter – 20 december 1869, sida 1

utan med görligaste första söka sig annan tjenst, vore den också ej förenad med så stor lön och andra fördelar. Amelie läste med bäfvan denna skrifvelse, och det svartnade för hennes ögon vid åsynen af brottet på så nära håll. Sammanlagdt det ena med det andra, gafs det blott alltför litet rum att betvifla sanningen af dessa uppgifter. Håren reste sig af fasa på hennes hufvud, och hon erfor en obegränsad afsky för Leiler. Hennes förut så starka pligtkänsla för den man, händelsen och hennes eget oförstånd gifvit henne, dunstade nu mer och mer bort — och denna afton brast sigillet på Wilners bref. — Jag flyr till honom ... till honom, som jag älskar och kan högakta . . . sade hon till sig sjelf i beslutsam ton och läste hans bref — läste det med hela sin själ — läste med ögon och hjerta och fann ingenting annat än det sundaste, klaraste förnuft i hvarje ord . . . Med strålande ögon vek hon åter ihop brefvet. — Ja, ja, kan har rätt, ovilkorligt rätt: Känslans röst är den enda sanna, den enda som icke bedrager, emedan den är naturens röst i menniskans hjerta. O, Wilner! Hvad jag är lycklig att kunna gilla dig i allt! Hon skref till svar: Med oinskränkt förtroende så väl til 1