Dagens Nyheter – 18 december 1869, sida 2

ros, och en suck arbetade sig fram öfver hennes läppar. Pendylen slog i detsamma tio. Dessa slag väckte båda till besinning af stunden. — Tag detta bref, sade Wilner ifrigt, jag har deruti utvecklat min plan, öfverväg den och svara mig, men var sann mot mig, sann mot dig sjelf och låt icke din rättskänsla missledas af obetydliga tillfälligheter. Farväl, kom ihåg att bådas vårt väl hvilar i dina händer . . . Med ditt medgifvande skall jag förmå öfvervinna alla hinder. Wilner gick. Amelie stod som förstenad på samma ställe, hans bref brände i hennes hand, men hon kunde icke förmå sig att lägga bort det. En timma sednare återvände Leiler och Rosalie. — Hvad, sade Leiler, jag är lika förvånad som angenämt öfverraskad att finna dig ännu visible, ma chåre. Klen som du är, borde du egentligen sofva vid denna tid på dygnet, men jag kan ej neka att det är mig kärt att ännu i afton få se dig, min Amelie. Du har haft ett besök, hör jag — ett kärt besök, förmodar jag, då det bragte dig underrättelser från hemmet. Amelie darrade och bleknade något litet. Rosalie såg det. — Nå, fortfor Leiler, hur må de kära svärföräldrarne och unga fru Martha? Det var väl den genomförståndiga svägerskan