Dagens Nyheter – 18 december 1869, sida 2

förblifva lugn. Händelsen har skänkt oss ett ögonblick ostördt. Jag gick i afton på friherrinnan Julies supå i hopp att träffa dig och få ett tillfälle att lägga ett bref i dina händer, som du ej skall neka att läsa och öfverväga. Du kom ej dit. Jag såg Leiler och Rosalie inträda och drog mig obemärkt tillbaka bland mängden. Jag skyndade hit, din kammarjungfru släppte in mig. Några minuters besök kan, på grund af vår gamla bekantskap, i intet afseende kompromettera dig. Hör mig derför, Amelie! Om du ett ögonblick hyst en sådan tanke, som den att jag under den tid, som förflutit sedan vi sist sågo hvarandra, sökt att underkasta mig dettvång, som olyckliga förhållanden skulle ålägga oss — så misstager du dig och har grymt missförstått den tystnad, jag hittills iakttagit. Jag kunde icke se dig och bemöta dig som en likgiltig bekant — se der orsaken hvarför jag icke förr inträdt i detta hus. Nu hoppas jag att snart blifva ledig härifrån, då den epidemi, som kallat mig hit, börjat aftaga, och jag besvär dig att följa mig. — Att följa dig! utropade Amelie häpen och tog ett steg tillbaka. — Ja, att följa mig... förefaller då detta dig så orimligt? Säg, Amelie, var den kärlek du bekänt en — en lögn? — Wilner! — Ja, hvad vill du jag skall tänka? Du