RR . nn Rektor Siljeströms 4:de föreläsning i universitetsfrågan hölls i går afton inför en publik, tarikare än vid någon af de föregående föreläsningarne, och som syntes, om möjligt, ännu mera intresserad. Denna gång var det hufvudsakligen frågan om vigten och behofvet af att tillfälle till universitetsbildning beredes qvinnan, som utgjorde ämne för föredraget. Tal. började med att i minnet återkalla det vigtigaste af hvad han sista gången framhöll: att universiteterna för närvarande äro behäftade med det felet att egentligen bibringa elementarundervisning i stället för en verklig vetenskaplig bildning, hvadan lärometoden bör ändras så till vida att studierna bli mera djupt gående, om ock något ensidigare; och vidare att universiteterna böra i vidsträcktare mån än de nu göra befrämja vetandets spridning. Fär det sednare målets vinnande ansåg tal. att qvinnan bör sättas i tillfälle att komma i åtnjutande af det högsta kunskapsmåttet likaväl som mannen. Han började sin motivering af denna åsigt med en allmän grundsats, hvilken han förklarade sig obetingadt underskrifva; och denna satsen lydde sålunda: lifvets största vilkor äro att arbeta och lida, och gälla dessa vilkor för qvinnan så väl som för mannen. Då den förra icke förvägras sin andeli lidandet, bör hon också få vara med om arbetet i hela dess omfattning, utan att man må söka utestänga henne från någon del deraf. Efter att härefter ha framkastat frågan, huruvida qgvinnan i intellektuelt hänseende kan anses vara mannen underlägsen, svarade tal. derpå ett obetingadt nej. Men mannens och qvinnans lynne, karakter och anlag äro väsendtligen åtskilda. Det är styrkan 7 begär hos mannen som ger hans verksamhet en helt annan riktning än qvinnans. Den förre drifves af sin åtrå vare sig efter hvad som är godt, stort och ädelt eller endast efter ära, vinning ovs. v. till ett hejdlöst framåtgående, något som icke är förhållandet med den sednare, hos hvilken åter måtta 1 begåren är det karakteriserande draget. Tal. hemtade exempel från kärlekens gebiet; för ynglingen synes den uppflammande känslan vara en förtärande eld; för flickan deremot är den on sakta, mild, ljuf låga. Det är mannen som söker upp qvinnan; och hon låter uppsöka sig. Se der en skillnad som framträder icke allenast när det är fråga om kärlek, utan äfven i de flesta andra förhållanden. Mannens rol i det stora kulturarbetet är den progressiva, qvinnans den konservativa, Tnitiativet tillhör honom; hon är det återhållande elementet. Denna qvinnans konservativa bestämmelse visar sig på alla områden, exempelvis det ekonomiska: mannen har en drift att förvärfva, qgvinnan att spara och tillgodsgöra. Också var det tal:s mening att, om qvinnorna en gång skulle invecklas i de politiska striderna, komma med i folkrepresentationen, borde de utgöra den konservativa kammaren, öfverhuset. Svårligen, trodde tal., skulle man kunna finna en naturligare grund för kompetens till de olika kamrarne än könet. Med tillämpning af det nu anförda på det vetenskapliga arbetet, yttrade tal. att mannen vore af naturen kallad att föra vetenskapen framåt, under det att qvinnan återigen vore lämplig för ett annat icke mindre vigtigt värf: att i allt vidsträcktare kretsar sprida vetande. Anmärkningsvärdt är, att mannen i allmänhet så litet vinnlägger sig om att sprida sin högre upplysning inom sin egen familj. — Lik fyrbåken lyser han på afstånd, men lemnar sin närmaste omgifuing i det djupaste mörker. Helt annorlunda förhåller det sig med qvinnan. Hennes uppgift är att fylla dessa tomrum, som mannens ljus icke förmår genomtränga. Men för att kunna fullgöra denna pligt, måste hon sjelf upplysas. Hon bör, der det är möjligt, nå den högsta bildningsgraden, passera denna vigtiga gräns som skiljer studeranden från vetenskapsmannen, d. v. s. komma i besittning af den lefvande kunskapen. ö nr Eg TA rn ne ee rg nn 1