artigt till dörren. Rosalie stod och retades med Bebbo, som ville följa sin matmor och alltid visade en afgjord ovilja för Rosalie. — Du, lilla trefliga Bebbo, pratade hon, hvad du visar tänderna och är onådig -.. Nu skall man tro att ditt blod kokar, för du icke får din vilja fram, men hör du, Bebbo, intet för intet. Så, var stilla och tala först om, hur du tillbragt aftonen? Har du, som en trogen hund egnar och anstår, vakat öfver din herrskarinna och sett till att ingen obehörig trängt in i hennes hjert—salong menar jag. Har du ostörd fått ligga i hennes knä hela denna långa qväll — eller har du sett någon på knä? Woff! Woff! — betyder det ja eller nej! Dumma hund, tala tydligare! — Hvad, jag tror du vill bita mig? Så, gå då och tag godnatt af din husbonde. Bebbo räcker vacker tass — men, bevara oss, husbondens panna är så molndiger, att vi förskräckta taga till flykten. — Godnatt! Godnatt! Sof godt! tillade Rosalie med ett ironiskt leende, i det hon stängde dörren efter sig. Leiler såg efter henne, i det han mumlade: — Hon kan vara försmädlig, den der, hon pratar stundom nästan för oförväget. Den som icke kände henne så väl som jag kunde hitta på att draga slutsatser af hennes tanklösa prat. — Wilner — bahl — —