Amelie vände sin blick mot honom, hon tog ett steg framåt och utsträckte till hälften sin hand. Wilner hade åter böjt ett knä för henne, hans blick förtärde henne; hon öppnade läpparne för att uttala ett — ja, som hennes hjerta redan tusende gånger sagt, men hon hejdade sig, drog tillbaka sin hand, vände bort sitt hufvud och yttrade i fast ton: — Jag lofvar ingenting. Det är ej ädelt handladt af dig att — att — modet svek henne, hon tystnade. Wilner reste sig häftigt från sin knäböjande ställning och en mörk eld flammade i hans ögon. — Amelie! Du älskade mig aldrig! Du har icke, du som jag, under långa år kämpat att qväfva en kärlek, som förtärde all lifvets glädje! . . . Du har icke — ah, det var en dåraktig dröm att tro på dina ord! Detta var för bittert att höra. Amelie uthärdade det ej. — Jag ville dö med dig, sade hon nästan omedvetet. — Men du har icke mod att lefva med mig, att för min skull trotsa några lumpna fördomar och underkasta dig några öfvergående obehag... O, Amelie! Jag vill lefva och njuta af lifvet med dig och kan för detta mål trotsa en verld. Amelie böjde sitt hufvud som en bruten