Rosalie hoppade bort och Amelie lät sina fingrar mekaniskt smeka Bebbos silkeslena lockar, under det hon mumlade: Mina drömmar! 0, Gud! — och stora tårar rullade utför hennes kinder. Bebbo slickade hennes hand och såg på henne med sina kloka ögon. — Ja, kära min lilla hund! Du är verkligen min enda vän, milt enda nöje — och Amelies tårar runno ohejdadt. Amelie satt så, hon visste ej huru länge, försjunken i qval. Tystnaden i rummet afbröts endast af pendylens svaga knäppningar, och den magiska belysningen från den förut beskrifna lampan i denna salong gaf åt hvarje föremål en mystisk prägel. Amelie sjelfi sin halfhvilande ställning, iklädd en lätt och ljus klädning af obestämd färg, syntes i det dunkla skenet icke minst mystisk. Man visste ej om man skulle taga henne för en lefvande eller en förstelnad bild af sorgen. Ett par dörrar öppnades och stängdes. Amelie hörde det ej. Hon hade befallt att ingen togs emot och hon förlitade sig derpå. lin person inträdde emellertid i rummet och stannade tyst som en marmorstaty, betagen af mångblandade känslor. Rummets lyx, den magiska belysningen, den tjusande varelsen, som satt der i fonden med hufvudet nedböjdt af sorg och de rika lockarna nästan skylande denna bländWILHELM WILNERa 37.