Dagens Nyheter – 17 december 1869, sida 2

för familjen, än att tid efter annan sända den litet penningar. Nära tvenne månader förflöto på detta sätt, och Amelie hade hvarken sammanträffat med eller hört något från Wilmer. Hon både gladdes och sörjde deröfver — gladdes i den tanken, att Wilner såvil som hon funnit det orätta i de bekännelser, stundens fara och hänförelse aflockat dem — sörjde derför, att detta gaf henne anledning förmoda, att det legat föga sanning och djup i Wilners kärlek . . . Stackars Amelie, hur hon än vände och vred sina förhållanden, förblefvo de dock olyckliga utan hopp. Lifvet blef henne dag från dag tyngre, och hon tyckte sjelf att hon åldrades år för hvarje timma. — Kära Amelie, sade Rosalie ofta, detta går ej an! Vill du bara se hur du magrat på kort tid? och hon flyttade spinnet på ett af Amelies skärp. Hvad fattas dig? Du går vil till slut och får koleran . .. — Kan hända, sade Amelie likgiltigt. — Hu, en sådan otäck sjukdom ... Jag ville ej dö i koleran för allt i verlden! Kommer den i huset, reser jag tvärt till tant Bernard, som väl annars kältar ihjäl mig genom sina eviga bref derom. — Min bästa Rosalie! Du lofvar ju att stanna, till dess koleran kommer inom dessa väggar? sade Amelie, nu mera än någonsin angelägen att hålla henne qvar — angelägen