Dagens Nyheter – 17 december 1869, sida 2

honom för den samhällsställning, han skänker, men man blir aldrig käri honom. Deremot Wilner, det är just en som kan narra en qvinna att begå dårskaper . . . Hm, eller om, t. ex., fru Maria skulle tutat i Amelies öron några skrupler om pligt oeh sådana der vackra saker . . . Skulle Amelie möjligen blifvit bragt till ånger öfver sin hittills visade kal!sinnighet mot sin man? Skulle hon bemöda sig att blifva honom en huld hustru? Ah, det måste förekommas! Sådana sentimentala skrupler böra blåsas bort. Alla parter äro lyckligare af ljumma känslor i en ljum verld. Jag måste sondera Leiler... det här börjar blifva tråkigt. En dag, då Amelie icke syntes vid middagsbordet till följe af ett lindrigt illamående, passade Rosalie på tillfälle att börja utförandet af sin föresats. — Ack, så förtretligt, sade hon med det godmodigaste leende i verlden, så förtretligt att Amelie skulle vara illamående just i dag! Jag hade så mycket gladt mig åt att få bevista operan i afton, det ir, min sann, icke ofta vi hafva opera här i vårt Göteborg. — Ni lilla spefågel, kommer ni åter fram med vårt Göteborg? — Naturligtvis, jag har nu så länge varit göteborgsbo, att jag måste väl räkna mig till dess invånare och adoptera deras talesätt. Jag låtsar vara inföding och uttalar