Dagens Nyheter – 16 december 1869, sida 2

TM os8. Jag trotsar en verld att slita dig ur mina armar. -Tyst, för himlens skull! Ej ett ord mera! sade Amelie med återvunnen fattning. Drömmen är tillintetgjord — drömmen att få dö tillsammans och den måste blifva glömd — glömd för att icke mera återkallas. — Land i sigte! Håll babord om fyren! ljöd det från däck, och dessarop slogo Wilner och Amelie med häpnad. De stodo stumma och orörliga som statyer. Den hårda, obevekliga verkligheten kom mot dem och lemnade icke vidare ett ögonblick, öfrigt hvarken till drömmar eller besinning. Angbåten rusade in i hamnen . . . Nu saktades farten, nu kastades trossarne i land, nu lades landgången ut och snart hördes röster af dem, som kommo att möta passagerarne och af de nyfikna som skyndade till för att höra talas om den olycka, som hotat fartyget. Det blef ett tumult, ett hvimmel, ett bråk förutan all ända. Amelie sjönk förkrossad tillbaka mot soffans dynor och afvaktade med en lifdömds känslor hvad komma skulle. Wilner stod framför henne med en hållning och blick, så djerf som om han verkligen tänkt att trotsa en verld. — Finnes fru Leiler ombord eller är hon