Dagens Nyheter – 16 december 1869, sida 2

passagerare kunde vara fullt trygga för sina lif. Men hvad hjelper det att tala förnuft till menniskor, som vid första skymt till fara helt och hållet förlora hufvudet? Innan båtarne voro till hälften lossade och färdiga att nedhalas i sjön, voro de trots besättningens ifriga bemödanden mer än till hälften fullpackade med nattsäckar och askar, och många måste med våld afhållas att dit förpassa sina egna personer. Kaptenen tog temligen omildt ett par herrar i armarne och slungade dem tillbaka på däcket, under en ingalunda artig, men sann tillvitelse för skamlig hufvudlöshet, hvilket i farans ögonblick kunde vara förlåtligt hos qvinnor och barn, men alldeles oförlåtligt hos dem, som åtminstone borde tänkt sig att se den i ansigtet. : Wilner, som ingalunda hörde till de hufvudlösas antal, arbetade som en matros vid matrosernas sida och var snart sotig som en cyklop, men mera intagande än någonsin, tyckte Amelie, der hon lugnt stod lutad mot en hög packlår och betraktade honom. Mannens mod är qvinnan kärt, och Amelie öfverlemnade sig nu utan betänkande åt den beundran, som han ingaf henne, och tänkte aldrig en minut på den fara, som omgaf henne. — Till båtarne! ljöd nu kapteneps kommando, och ett förtvians skri från de sme Kd