Dagens Nyheter – 16 december 1869, sida 2

am STE st uppskrämda passagerarne besvarade denna order. Man trängdes på den uthängda trappan med fara att allesammans komma i sjöp. Lyckligtvis var deras antal ej störte än att de väl rymdes i båten, och kaptenen med sitt qvarvarande manskap fick derefter friare händer att uteslutande sysselsätta sig med släckningsarbetet. Då den sista båten, midt under det fasligaste tumult, lossades, såg Wilner upp. — Alla passagerarne räddade? frågade han kaptenen. — Alla, svarade denne tryggt. Wilner kastade en ängsligt forskande blick på de sig aflägsnande båtarne, men skymningen och röken hindrade honom att igenkänna de deri befintliga personerna, och hans läppar hviskade i ångest: — Farväl, o Amelie! Farväl, älskade! Hans blick förlorade sig i rymden och han tänkte ej mera på att hjelpa till vid släckningsarbetet. — Så der ja, har niredan tröttnat? sade en närstående matros i förebrående ton. Wilner vände sig om; men hvilken syn mötte ej hans öga! Stödd mot packlåren, stod Amelie ännu, följande honom med blicken. Hela hennes själ var koncentrerad i tanken på honom, ty hans utrop hade träffat hennes öra och förjagat sista skymten af medvetande om stundens fara. Vinden dref röken åt motsatt håll, så att hon framstod