Dagens Nyheter – 16 december 1869, sida 1

— Tack, Wilner! Jag skall. åtminstone ej glömma dessa dina ord, sade Amelie med ett lugn och en likgiltighet, som satte Wilners blod i än häftigare svallning. Han bet sig i läppen för att icke uttala de bittra ord, som sväfvade på tungan; men desto tydligare Amelie såg, att han var på väg att förlora sin sjelfbeherrskning, desto större blef hennes egen och hon talade lugnt om de likgiltigaste ämnen och sökte indraga andra medpassagerare i konversationen. — O, de qvinnorna, tänkte Wilner med bittraste harm, man behöfver ej frukta att de sucka bort sitt lif, ty de äro ej mäktiga några sanna, djupa känslor! . Till denna visa slutsats hade Wilner just kommit, då ett fasans rop genljöd på fartygets däck: — Eld i lastrummet! De fleste manliga passagerarne rusade till för att om möjligt bistå besättningen med .eldens dämpande. De qvinliga dels skreko, dels sprungo fram och åter för att samla: ihop sina effekter, förmodligen i den förhoppning att åtminstone få känna röken af dem, i det de tillsammans blefvo lågornas rof. Kaptenen besteg kommandobryggan och befallde stillhet och lugn, ty det var all anledning att elden snart skulle kunna dämpas, och i motsatt fall skulle räddningsbåtar i tid utsättas, så att åtminstone alla WILBELM WIENER. 3ö.