Dagens Nyheter – 16 december 1869, sida 1

Tredje kapitlet. Passionen är en dålig rådgifvare, det är en känd sak. MWilner var en helt annan menniska efter den omtalade ångbåtsfärden, än han varit förut. Han inträdde visserligen i tjenstgöring i Göteborg och skötte med outtröttlig ifver sitt kall, men feber brann i hans ådror och oroliga tankar mattade hans hjerna. Plan på plan bildades och förkastades, och hvarje stund han hade ledig vankade han som en fridlös ande omkring det hus, der Amelie bodde. — Hvarför går jag ej dit, hvarför söker jag ej hennes sällskap på grund af gamla förhållanden? frågade han sig minst ett tjog gånger om dagen. Jag har icke sett heane sedan, och jag skulle icke kunna se henne och tala till henne i en vanlig, likgiltig salongston — — men detta kan ej fortfara! Jag kan icke mera tänka mig lifvet utan henne, och hon — hon är olycklig, hon måste vara det, och jag skallrädda henne, men huru? På hvad sätt? Icke tvekar jag att trotsa några lumpna fördomar och verldens prat. Bah! Må verlden himla sig så mycket den behagar; frihet, friket i allt, är menniskans naturliga rätt. Hon är min genom sympatiens band och hon skall blifva min inför hela verlden . .. Ja, detta är