Dagens Nyheter – 15 december 1869, sida 2

den genast ut i köket, hvarest Veronique, efter att ha uppgjort eld i spiseln, vidtog de första förberedelserna till matlagningen. — Skynda dig! ropade fogden; herr guvernören kommer. Må vi genast gå efter fiskarne. I nästa ögonblick stodo båda vid bassinen. Jag vill icke söka beskrifva landtfogdens förvåning, häpnad och förskräckelse, när han måste tillstå för sig sjelf att bassinen var i fullkomlig saknad af invånare. Der funnos ej flera :karpar än i mitt bläckhorn. Fogden blef in hvit, än röd, än grön i ansigtet. Han uppgaf vilda rop, han kastade sig handlöst till marken och slet af sig peruken. Veronique var stum af bestörtning. Vid det oväsen, landtfogden förde, tillskyndade alla familjens medlemmar. Man ledde honom in i huset och gaf -honom ett glas vatten att dricka. Sedan han hemtat sig något från sin rörelse, utstötte han den ena sucken efter den andra och satt alldeles handfallen, då plötsligen ilskaren Gillolin visade sig för honom, bärande ett stort paket under armen. — Eländige! röt fogden; du gläder dig åt min förtviflan. — Tvärtom, svarade Gillotin, jag kommer för att rädda er. — Du! och på hvad sätt? . Skall du ge mig igen mina karpar? — Nej, men jag kommer med något som