Dagens Nyheter – 15 december 1869, sida 1

— OQO, himmel! utropade landtfogden, ypperligare fisk har jag icke kunnat önska mig! Han ropade på sin hustru och på sin dotter Zizi och på sin gamla tjenstepiga Veronique samt visade dem den ståtliga karpen. — Herr guvernören skall bli belåten! sade han, i det han förnöjd gnuggade sina händer. — Vi skola koka den, sade Veronique, och herr guvernören skall minsann slicka sig om munnen deråt. — Ja, återtog landtfogden; men den lefver ännu, och herr guvernören kommer ej förrän i morgon. Vi böra genast kasta den i vattenbassinen uti trädgården; på det viset bli vi i tillfälle att servera vår fisk riktigt färsk. Karpen kastades i bassinen, och landtfogden sade till Pedrillo: — Jag skall icke allenast låta dig förblifva ohängd, utan vill äfven derjemte skänka dig en ecu. Ack! utbrast han härvid med en suck, om jag hade en sådan fisk till! Detta oförsigtiga ord undföll icke tjufskytten. Pedrillo upprepade det för sig sjelf flera gånger, under det han återvände till sitt hem, då och då seende på sin ecu. — Landtfogden, mumlade han, skulle vilja ha en karp till, och jag för min del har visst ingenting mot att ega två sådana här mynt i stället för ett. Vi äro