Dagens Nyheter – 14 december 1869, sida 1

skulle således resa ensam och ensam komma till hemmet, som i fordna dagar. — Sofi! ropade hon ifrigt, packa in mina kläder. Jag reser hem ... hem till min systers bröllop . .. hem till pappa och mamma, till Martha! . . . Hem! Hem! ljöd det i ett tusendubbelt eko i Amelies hjerta, och hon gick med lifliga, elastiska steg omkring i sin salong. Solen sken in och den smakfulla lyx, som omgaf henne, smekte ögat. — Hvad detta rum är behagligt, fortfor hon i sin tysta monolog, det har, tror jag, aldrig synts mig så vackert som nu, det är derför att jag är glad. Lyxen smeker sinnet och förhöjer lyckam, då denna bor i hjertat; men det är alltsammans tomt och ihåligt, då det är köpt på bekostnad af den inre friden. O, hvad jag är glad att komma härifrån, på en tid åtminstone. Hem! Hem! Bebbo, min lilla hund, du får följa med, du får återse Aspviken, min lilla kelgris, och alla dina vänner der. Hvad du skall skälla muntert på farbror Bernard, som aldrig kunde låta bli att reta dig! Ack, så roligt vi skola få, Bebbo, tror du ej det? Amelie var åter barn vid tanken på hemmet, och alla obehag skötos i bakgrunden. Hon reste och njöt en oblandad glädje vid återseendet af föräldrar och vänner, redogjorde hvarför hon kom ensam, och ingen var missnöjd dermed: Särdeles tyckte Maria