Dagens Nyheter – 14 december 1869, sida 1

sade ungefär så här: Martha, fastän ung till åren, har du dock lefvat länge nog för att veta, att lifvets ljusaste förhoppningar lätt nog svika. Hvad återstår? Att mottaga hvad ödet bjuder med resignation — det förstås, det måste vi alla lära oss; men förnuftet bjuder att göra jordvandringen så angenäm man kan, och nog måtte det väl vara bättre att sluta sig till en pålitlig vän, än att ingen ega. Föreställ dig att en sådan presenterade sig och ur sitt fullaste hjerta bad dig att, trots kanske något för många års skilnad i ålder, för lifvet förena ditt öde med hans . . . Skulle du kunna öfvergifva de der drömmarna om en enslig hydda i skogen och finma i denna väns tillgifvenhet, om ej ersättning, så tröst för de rosenröda drömmar, som en hvar drömt, men så ytterst få sett uppfyllas? — Nå, Martha, hvad skulle du säga? — Det kommer ju alldeles an på hvem denna vän vore? sade Martha, mer förvånad än förlägen. — Om det vore din egen gamla farbror? .... — Då skulle jag säga, att det är alldeles otroligt, att det kunde vara farbrors allvar. — Hvarför icke, och som jag icke är din farbror och icke så gammal, att icke hjertat klappar ganska varmt i bröstet, så . Är det mina år som förskräcka dig, Martha?