Dagens Nyheter – 14 december 1869, sida 1

4ndra kapitlet. Om vi nu, efter dessa fyra års förlopp, skulle kasta en blick äfven på Aspviken? Men der möter oss ingenting nytt, der ser ju ut alldeles som då vi sist voro der: byggnader och trädgård väl bibehållna och allt i samma prydliga skick så inom som utom hus. Husfadren är samme lefnadsglade man och husmodren samma hulda, allt med mildhet ordnande qvinna. Martha går och kommer nu som då, lugn, jemn och outtröttlig att åsidosätta sig sjelf och utleta andras önskningar. Allt är vid det gamla för den ytlige betraktaren. Den mera tänkande märker dock snart, att den tidrymd, som förflutit, lemnat spår af sitt inflytande. Oron i Rudolfs blick är mer i ögonen fallande och har ristat en och annan fåra på hans kind och blekt ett och annat hårstrå på hans hjessa. Öfver fru Marias ansigte hvilar ett drag af en mild och undergifven sorgsenhet, en prägel af melankoli, som Gustafs död dittryckt och som åren endast djupare inristat. Hos Martha märktes ofta förr en undertryckt sorg, ett lidande, som endast stränga föresatser och trogen vaksamhet kunde dölja, tårar hängde i hennes ögonfransar, då hon trodde sig obemärkt, och ur pianot lockade WILHELM WILNER, 33.