Dagens Nyheter – 13 december 1869, sida 2

denna förklaring, så mildrade den dock något det afskyvärda i hennes mans handlingssätt. Hon gladdes häröfver och låtsade ett oinskränkt förtroende. De unga makarnes yttre förhållande syntes ej hafva undergått någon förändring. De voro folk af verld och spelade komedi med hvarandra i hvarje ögonblick; men på djupet glödde em gnista, som vid minsta vindflägt kunde upplåga till en förtärande eld. Leiler hade blifvit mera vaksam, Amelie än mera kall och Rosalie mera nyfiken. Den sednare begrep att någonting förefallit, ren hvad? Skulle det tjena att närma makarne mera till kvarandra eller att än mera aflägsna dem från hvarandra? Se der frågor, som Rosalie hvarje minut gjorde sig sjelf. Hvarför gjorde hon dem? Hvad intresse kunde hon draga af det ena eller andra? Hon gjorde sig säkert icke reda härför; hon var ännu så länge endast nyfiken, utan att vilja göra någondera parten ondt, men nyfikenheten är en förrädisk rådgifvare. En dag, då Amelie och Rosalie stodo färdiga att företaga en förmiddagspromenad och just voro i begrepp att från salongen begifva sig genom tamburen, hejdades de af en grof röst, som tycktes tvista med betjenten, och det var tydligt att någon, trots dennes nekande, ville tränga sig in. — Undan, din dagdrifvare, jag skall in till grosshandlaren, det är säkert. Vi känna