Dagens Nyheter – 13 december 1869, sida 2

-— 251 — En liten osanning hade räddat Amelie för ögonblicket, men hon föraktade den. — Nej, sade hon stolt, nej, jag har gifvit bort det. — Gifvit bort! utbrast Leiler blek af förvåning och vrede, gifvit bort min bröllopsgåfva? Amelie, jag hoppas att jag ej hört rätt . .. Amelie ångrade sin obetänkta uppriktighet, men det var för sent; orden kunde ej tagas tillbaka. Hon teg. Leiler var uppbragt och visste ej hur han skulle tyda sia hustrus uppförande. — Till hvem? frågade han. — Låt oss tala derom er annan gång och tro mig då jag säger, att jag användt din gåfva på ett dig och mig värdigt sätt... — Undflykter; — har någon filantropisk id6 gripit dig, så kunde du sagt till. Jag är just ingen gnidare. Detta var mer än... . — Ack, urgäkta att jag låtit vänta på mig! sade den inträdande Rosalie, och man for på balen. Skola vi beskrifva denna bal? Beskrifva en rikt dekorerad och eklärerad sal? Damer i galadrägter? Herrar i helt svarta eller guldbroderade frackar, hvita handskar och lorgnett i ögonvrån? Vår penna är ej vuxen ett så lysande ämne och vi kunna ej hafva den äran. Vi låta balgästerna ostörda dansa som marionetter efter modets och musikens pipa och mellan dan