EBramatiska teatern. Det är i en norsk bygd. Lifvet har fiutit stilla fram der. Kammarherren Brattsberg, som eger bruk och skogar, har varit den ansedde aristokraten; landtbrukaren Lundestad, som utom sin lilla gård eger mycken bondslughet, har styrt kommunens angelägenheter och varit ortens riksdagsman. Det har varit mycket beqvämt för allmogen. Deras båda ledare ha varit frisinnade, men bara frisinnade för sin egen räkning, gom Lundestad säger. Nya elementer komma in. Först hr Monsen, Han har börjat med bränvinshandel, så har han ropat in osäkra fordringar och obarmhertigt drifvit in dem, haft skandaler med sitt tjenstefolk, drifvit sin hustru till sinnessvaghet, blifvit en stor landtbrukare, som spekulerar i skogsegendomar och trävaror, som narrar hela verlden — utom kammarherren — att skrifva borgen, som bringar hela orten i en vefya af vigilans, som är rå, och i hvars hus fötes ett ogudaktigt lefverne af vilda gäster. Men kammarherrens robless, om än ganska passiv, och Lunde,stads maktbegär hålla det gamla systemes uppe. Den ene utestänger Monsen från sitt hus, den andre hindrar honom TYrån att taga del i kommunalstyrelse:q. Då faller öfver bygden en öfvorrättssakförare, Stonsgaard — Stensgård, om man vill spura en bokstaf. — Han har varit en dagdrifvare och slarf i alla sina dagar, som stadent, under det han läste på sin juridiska examen, och i utlandet. Han företager sig Just ingenting här på den norska landtbygden heller, annat än ett par visiter hos kammarherrer. Brattsbergs — der han icke lir mottagem, och många besök hos Monsen, hvarost han i stället finner varma beWadrare. Norska grundlagens årsdag den 17 maj fras med en fest, i hvilken hela orten deltager, Dess onda tunga, f. d. possessionaten och mecenaten Daniel Heire, den qvickaste och elakaste baktalare hela Norge