Dagens Nyheter – 13 december 1869, sida 1

att hoppas på, något som säger mig att icke allt i lifvet är tomhet och bedrägeri! Med större ifver än någonsin öfverlemnade hon sig dock åt förströelser och fåfängans tillfredställande. Hon insöp detta gift som ett döfningsmedel, och Leiler såg det gerna i dena förhoppningen, att deticke allenast skulle döfva, utan äfven döda alla barnsliga griller och så småningom omskapa hans hustrus sinne till mera öfverensstämmelse med verldens fordringar. Sommaren förflöt dels vid en badort, dels på ett landtställe, och Leilers återvände tidigt på hösten till sir eleganta våning i staden. Rosalie dröjde dock ännu qvar vid badet med friherrinnan X., och Leiler företog en affärsresa till England. Amelie var således på kort tid lemnad ensam, då hon afslagit att åtfölja sin man. Hon föredrog denna ensamhet, stängde sina dörrar och hvilade sig. Sofi var hennes vänliga uppasserska och Bebbo, den lilla knähunden, hennes trogna sällskap; dessutom hade hon sina bref till och från hemmet, sitt piano, sina böcker — hon kände sig uppfriskad at det lugn som inträdt, och fann sig mindre ensam i sällskap med sig sjelf än i stora verldens hvirfvel.